Ensam är den värsta känslan.
Foto: hispterbloggen. minns inte namnet just nu. favvobloggen iaf.
Bilder som den här bilden ovan gör att mina fingrar börjar klia, igen. Dem gör det ofta på senaste. Såna bilder som den ovan gör mig så jäkla inspirerad, jag får en sån känsla i min kropp som är så svår att beskriva, jag vill bara fota en sån känsla, snart. Men jag kan inte få mig att ta tag i det. Har inte någon som kan hjälpa mig och det suger, det här året har inte riktigt startat som jag hade velat. Hade egentligen inte tänkt mig starten på något speciellt sätt men det känns bara som att det mesta går emot mig och jag har faktiskt inte känt mig så ensam som jag gör nu på extremt länge. Förutom Olle så känns det som att jag inte har någon längre. Alla hamnar längre och längre ifrån mig, vet inte om det är mig det beror på att det är mitt fel eller om jag faktiskt kanske inte är så intressant som människa.
Just nu har jag så ont i magen att jag bara vill spy, jag vet inte varför men jag har en känsla av att det här året kommer förändra mycket. Vad vet jag inte men något är det, alla runt om mig är så glada hela tiden, dem har så mycket ideér, så mycket dem vill göra, så många planer och så mycket att se framemot. Jag däremot , just nu orkar jag itne ens tänka på morgondagen. Jag orkar inte känna mig ensam längre, jag orkar inte känna mig som världens minsta människa.
Snälla prata inte med mig om det här, jag orkar inte. Jag har hållt hela mitt liv inom mig, jag har aldrig pratat med någon om något. Jag vet att jag borde men jag är inte den sortens människa och jag vet att det håller på att äta upp mig inifrån..men när jag är redo, då är jag redo.
Just nu- jag gillar bara att skriva av mig. offentligt eller inte. whatever.
/Madde
Kommentarer
Postat av: anonym
väldigt sorgligt att du känner såhär. men jag tror att en gammal människa skulle le lite sorgligt och klappa dig på axel. kanske känna igen sig, och tänka att din tid kommer. du har bara inte hittat rätt ännu.
dessutom måste du kanske vara öppen mot nya människor, kanske kliver det en likasinnad/eller tvärtemot dig person in i ditt liv och du får en ny kär vän. det är aldrig försent att känna: var har du varit hela mitt liv? mot människor. tror jag. och hoppas jag.
och alla känner vi oss ensamma, fast i perioder. du verkar ju ha lite mer än en period. men vad vet jag.
det här är den vackraste bloggen jag vet och jag hoppas du fortsätter skriva. ofta känner jag igen mig själv.
Trackback